Okej. Nu ska jag spy ut lite tankar, känslor och diverse prylar.. Vet inte hur länge det får ligga uppe, men get ready.

Jag känner, i perioder, att folk kan vara så sjukt ointresserade. Av att höra vad man har att säga, eller att prata med en. Från mellanstadiet och en bit in på högstadiet hade jag en lååååång sån period, då jag försökte så jävla mycket att få vara med. En del av en grupp. Blev så jävla nekad, allt jag sa var dumt eller fel och när jag försökte komma på idéer och saker att göra så var det också fel. Sen träffade jag ett nytt kompisgäng och den perioden gick över. Jag hade många bra vänner och kände att folk tyckte om mig. Ja, det är viktigt för mig att vara omtyckt, i alla fall av folk jag tycker om. Sen hade jag några tillfällen då jag kände mig ensam, men inga långa perioder som förut.

På senare tiden har jag börjat känna mig lite ensam då och då, men jag vet att det beror på att jag ofta jobbar helger och inte rör mig ute lika mycket som förut. Men nu.. Nu när Jonas är borta. Så får jag tillbaka känslorna jag hade för 10 år sen. Jag är ointressant. Jag är ingen man gärna hänger med. Jag är inte någons "någon". Under mitt liv har jag haft en del personer som jag sett som "nummer ett", bästisar typ. Som står först på listan när man behöver prata om vad som helst, och när man vill hänga eller festa. På senaste tiden har jag inte behövt någon sån vän, eftersom jag har Jonas. Han är min nummer ett, den enda som vet allt om mig och som fortfarande älskar mig. Men det är nu när han är borta som jag känner att jag verkligen behöver någon. Och samtidigt så vill jag inte ha någon, för jag vet ändå att jag aldrig kommer vara nummer ett för någon annan.. Och jag har sjuka trust-issues. Jag litar på mina föräldrar, min syster och Jonas. Inte någon annan. Jag kan låtsas att jag gör det ibland, men det gör jag inte.

Jag vet att jag har varit väldigt jobbig, bossig och så när jag var yngre. Och ja, det kanske var därför jag inte fick vara med. Har gjort en del saker jag inte är stolt över, som bara gynnat mig själv. Och jag har formats av det, och inte bara fått jordens sämsta självförtroende men också lärt mig att sätta andra i det främsta rummet. Andras behov går före mitt eget. Jag bjuder gärna på mig själv, och på saker för den delen.

Ensam är stark heter det ju, och det är jag. Jag är stark. Men jag är ju också ensam. Ofta.

Jag vill inte ha sympati, eller att någon ska känna sig skyldig. Ingen har gjort något fel. Det är bara jävligt synd att det blivit som det blivit. Att jag inte har någon jag känner att jag kan ringa, och istället måste skriva detta inlägg. Eller ja, kan ju ringa min familj eller Jonas, men jag har ingen vän jag kan ringa. Ingen som kan säga "men Mandy, jag är din någon!". Skulle så gärna stryka ett streck över många i mitt liv, men jag är för feg.. Att stå i ett gäng på fem personer och försöka göra sig hörd, att försöka få någon att prata med en men misslyckas, det är jääävligt tufft. Det tär på en. Att säga någonting man tycker är roligt eller bra, och som svar bara få en blick och ingen som helst reaktion, inget svar.. Det, om något, krymper en.


Idag har jag varit hos pappa. Min fina pappa. Är så glad att jag har grymma föräldrar! Nu ska jag titta på film och äta grilled cheese ååå soppa kanske.. Och sova ensam.