ETT ÄRLIGT INLÄGG

Okej. Nu ska jag spy ut lite tankar, känslor och diverse prylar.. Vet inte hur länge det får ligga uppe, men get ready.

Jag känner, i perioder, att folk kan vara så sjukt ointresserade. Av att höra vad man har att säga, eller att prata med en. Från mellanstadiet och en bit in på högstadiet hade jag en lååååång sån period, då jag försökte så jävla mycket att få vara med. En del av en grupp. Blev så jävla nekad, allt jag sa var dumt eller fel och när jag försökte komma på idéer och saker att göra så var det också fel. Sen träffade jag ett nytt kompisgäng och den perioden gick över. Jag hade många bra vänner och kände att folk tyckte om mig. Ja, det är viktigt för mig att vara omtyckt, i alla fall av folk jag tycker om. Sen hade jag några tillfällen då jag kände mig ensam, men inga långa perioder som förut.

På senare tiden har jag börjat känna mig lite ensam då och då, men jag vet att det beror på att jag ofta jobbar helger och inte rör mig ute lika mycket som förut. Men nu.. Nu när Jonas är borta. Så får jag tillbaka känslorna jag hade för 10 år sen. Jag är ointressant. Jag är ingen man gärna hänger med. Jag är inte någons "någon". Under mitt liv har jag haft en del personer som jag sett som "nummer ett", bästisar typ. Som står först på listan när man behöver prata om vad som helst, och när man vill hänga eller festa. På senaste tiden har jag inte behövt någon sån vän, eftersom jag har Jonas. Han är min nummer ett, den enda som vet allt om mig och som fortfarande älskar mig. Men det är nu när han är borta som jag känner att jag verkligen behöver någon. Och samtidigt så vill jag inte ha någon, för jag vet ändå att jag aldrig kommer vara nummer ett för någon annan.. Och jag har sjuka trust-issues. Jag litar på mina föräldrar, min syster och Jonas. Inte någon annan. Jag kan låtsas att jag gör det ibland, men det gör jag inte.

Jag vet att jag har varit väldigt jobbig, bossig och så när jag var yngre. Och ja, det kanske var därför jag inte fick vara med. Har gjort en del saker jag inte är stolt över, som bara gynnat mig själv. Och jag har formats av det, och inte bara fått jordens sämsta självförtroende men också lärt mig att sätta andra i det främsta rummet. Andras behov går före mitt eget. Jag bjuder gärna på mig själv, och på saker för den delen.

Ensam är stark heter det ju, och det är jag. Jag är stark. Men jag är ju också ensam. Ofta.

Jag vill inte ha sympati, eller att någon ska känna sig skyldig. Ingen har gjort något fel. Det är bara jävligt synd att det blivit som det blivit. Att jag inte har någon jag känner att jag kan ringa, och istället måste skriva detta inlägg. Eller ja, kan ju ringa min familj eller Jonas, men jag har ingen vän jag kan ringa. Ingen som kan säga "men Mandy, jag är din någon!". Skulle så gärna stryka ett streck över många i mitt liv, men jag är för feg.. Att stå i ett gäng på fem personer och försöka göra sig hörd, att försöka få någon att prata med en men misslyckas, det är jääävligt tufft. Det tär på en. Att säga någonting man tycker är roligt eller bra, och som svar bara få en blick och ingen som helst reaktion, inget svar.. Det, om något, krymper en.


Idag har jag varit hos pappa. Min fina pappa. Är så glad att jag har grymma föräldrar! Nu ska jag titta på film och äta grilled cheese ååå soppa kanske.. Och sova ensam.


Årets fars dag-kort! Jan Stenmark f0 shizzle.





Underbara älskade syster!

Jag vet att det jag säger berör, men inte är vad du är ute efter, för du är inte ute efter att någon ska skriva något i detta.

Du är speciell på ditt vis precis som jag är speciell på mitt viss.

Man får vänner som tycker om att man är som man är och står ut med än för det mesta, sen finns de de som gillar en i perioder men tröttnar tyvärr.

Jag tycker du är otroligt intressant, jag är så jävla glad att jag ordnat upp mitt liv och kommit bort från droger och skit så jag har fått se dej växa upp och bli den du är i dag!

Du är en stark människa, starkare än de flesta jag känner.

Ensamhet är för mej så skrämmande, jag HATAR ensamhet så mycket att jag desperat försöker fylla min ensamtid med att träffa folk, vad som helst.

Jag finns alltid här för dej och vill även att du ska veta att jag skäms för att jag slösade bort tiden med dej på studion, borde gått med dej till något ställe där du kunde äta och vi kunde snacka du och jag.

Förlåt. Får jag ett nytt försök när du har tid?



Dessutom, att bli vuxen, med flytta hemifrån (som i ditt fall även blev flytta till andra sidan stan), börja jobba o.s.v. gör också att man får svårt att få tid med alla vänner och att få saker att gå ihop.

Det blir lättare med åren, man är sej pussla lite.



Saknar dej min älskade underbara otroliga syster! <3



Puss

2011-11-13 » 22:52:05

Tänker inte säga att du inte ska känna så, för jag vet exakt hur det är. Vissa dagar känns det mer än andra och det blir ofta mer påtagligt när man är ensam. Har känt så jättemycket sedan jag flyttade hit, även om allt är så mycket bättre nu.



Vill bara att du ska veta att jag tycker om dig hur mycket som helst, för att du är den du är. För att jag aldrig känner att jag behöver göra mig till när jag är med dig, nån sorts trygghet bara av att sitta i samma soffa och inte säga någonting.



Jag är otroligt glad att jag lärt känna dig och tänker inte släppa dig i första taget!

2011-11-14 » 07:40:44

Ensam är stark, vet jag inte vem som kom på men det stämmer inte. Alla behöver nån/några. Du har alltid varit snäll & lätt att ha att göra med, tro inte något annat. Du har säkert nån du kan ringa, ring får du se. Finns säkert många som vill ringa dej men alla har liksom fullt upp med sitt och tänker inte....ring! Anklaga dej inte för att ha gjort saker du inte är helt nöjd med, det har alla gjort! Det är mäskligt att synda.... ;-) Jag älskar dej av hela mitt <3 och du är en väldigt bra människa, tjej, kompis, dotter och flickvän. Love you!!! /P&K <3

2011-11-14 » 11:02:53
» Mia

Men älskade vännen <3 Du vet att du alltid är välkommen hem till oss om du vill ha sällskap, prata, äta en bit mat eller bara sitta och mysa. Det kanske inte är så roligt med oss "gamlingar" men du vet att jag älskar dig och att du alltid kan vända dig till mig!

Du är en underbar kvinna med mycket empati, känslor. Du är mjuk och kärleksfull och du älskar min Jonas och bara för det älskar jag dig också. Ni gör varandra gott.

Så tveka inte nästa gång du känner så. Vill du så finns jag här.

Stor kram <3 <3

2011-11-14 » 19:17:19

Fan vad jag känner igen mig. Jag tycker om dig massor min fina Mandy Pändy, synd bara att jag bor här uppe och du där nere... :(

2011-11-14 » 19:52:31
» D

Känner mig fett random här, men ville bara säga att du är iaf inte ensam om att känna dig ensam.



Känner igen mig sjukt mycket i dina ord, har också haft en trasig uppväxt och aldrig kännt att jag passar in någonstans, känner det fortfarande även fast livet är annorlunda nu. Har folk omkring mig hela tiden och det händer saker jämt, men inget av det känns typ äkta...eftersom alla redan gjort det med någon förut och det känns inte speciellt.



Något som förföljt mig hela livet är att jag aldrig varit någons första val, alltid har jag hamnat som andrahandsval hos folk. Aldrig har jag fått chansen att på riktigt få vara någons "Någon".



Jag har läst din blogg i nån månad nu och tycker du verkar vara en härlig tjej, trodde aldrig att du kände så inombords. Vill inte låta creepy nu, men hade lätt hängt med dig guurl!:D

2011-11-15 » 00:55:49

Jag känner också igen mig..

Jag är nog den som din mamma skriver om "finns säkert många som vill ringa dej men alla har liksom fullt upp med sitt"!

Det var så sjukt länge sedan vi sågs, och även om vi tar upp kontakten igen eller om det aldrig blir så, så vill jag att du ska veta att du var min någon, till 100 %! Jag älskar dig!

2011-11-15 » 10:09:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback